Jag har läst det mesta Unni har skrivit, och ändå vet jag inte riktigt om jag tycker om det? Den här boken är väldigt öppenhjärtlig och utelämnande, en lätt förklädd självbiografi.
Och visst grips man av det hon berättar. Det hon berättar, hur hon förtrycks av sin pojkvän, är skrämmande. Alla varningsklockor borde slå för fullt!!! Hur kär och dum är man om man stannar i en sådan relation?
(Och visst, det är skitenkelt för mig att sitta här och tycka, jag som aldrig varit i en liknande situation.)
När jag ser intervjuer med Unni framstår hon ändå som en tuff tjej som vet vad hon tycker och tänker. Hur kan en sådan tuff tjej bli så nertryckt? Jag får inte riktigt ihop min bild av Unni, och det är kanske därför jag inte heller får ihop vad jag egentligen tycker om henner böcker?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar